Vätternrundan 2017

Så var det dags att ställa sig på en startlinje igen - den här gången ytterligare en Vätternrunda. Jag var anmäld med en starttid tidigare än någonsin, 20:16, vilket innebar att jag för första gången skulle köra i stort sett hela rundan nattetid. Lysen, reflexer och annat jox påmonterat och fram till starten på de fortfarande ganska blöta vägarna. Men regnet hade åtminstone upphört och prognosen antydde uppehåll, svag vind och på lördagen sol och varmt!

Efter några kilometer uppvärmning hakade jag på en grupp i lagom fart (30-35) och rullade på, för att sedan haka på en ännu något snabbare formation. Det gick nu i en fart som skulle innebära en sluttid på en bra bit under tio timmar. Höll ihop det hela fram till backarna efter Gränna, där jag inte klarade att hänga på uppför längre och fick släppa på precis samma ställe där jag fick släppa förra året. Rullade något stukad in i depån i Ölmstad för en kopp kaffe. 
Därefter fortsatte färden i varierande konstellationer men med den gemensamma nämnaren att varken tempo och beteende kändes speciellt bra. Släppte och körde därför själv efter Jönköping och hakade på lite grupper här och där, kaffestopp i Fagerhult, och solokörning igen efter det till Hjo.

 Hjo. Innan dimman tog bort all utsikt till fin utsikt.

Hjo. Innan dimman tog bort all utsikt till fin utsikt.

Slängde i mig en snabb lasagnebit och körde ut ut staden, men upptäckte att cykeldatorn tappat kontakten med både wattmätare och pulsband och enbart visade GPS-fart. Stannade och startade om den, men den fick fortfarande inte kontakt med sensorerna. Fortsatte utan och fick till slut igång prylarna igen så jag slapp köra 13 mil utan att ens se min puls.
Vid det här laget hade jag fått cyklister bakom mig som jag nu drog runt på. I korsningen där väg 195 övergår i riksväg 49 mot Karlsborg körde det gänget om mig, tackade för hjälpen och erbjöd mig att hänga på vilket jag gjorde. De skulle dock inte stanna i Karlsborg men det valde jag att göra eftersom jag behövde mer kaffe. Här bestämde jag mig för att hänga på ett annat gäng ut och de hade inget mot att jag var med i deras grupp - bara att komma in i turordningen och hjälpa till att dra!
Det gick bra och vi körde fint fram till Hammarsundet, jag började visserligen känna mig trött (inte minst pga ett litet missöde i Boviken där jag höll på att missa gruppen pga pedalproblem - fick bränna mycket krut på att komma ikapp) men det fungerade hyfsat. Synd bara att det var dimma och dålig sikt. Jag lyckades även få några tunga dragningar uppför vilket gjorde att jag fick gräva djupt i reserverna.

På sedvanligt manér skippade vi Medevi. Näst sista milen är alltid sjukt lång. Jag tror arrangörerna mätt fel. Men sedan kom skylten som visar "10 km kvar" och då var det bara att köra...men bensinlampan visade ilsket rött. Hade slut på energi att få fram ur ramväskan, och inget i ryggfickorna. Sista kilometern trodde jag att jag skulle svimma, frös och tappade kraften mer och mer. Men i mål kom vi, och min tid slutade på godkända 11:32. 

 Så här glad kan man vara när man gått i mål med en trevlig grupp!

Så här glad kan man vara när man gått i mål med en trevlig grupp!

Gruppfoto, och lite eftersnack och mat innan jag fick vänta på transport och därtill hörande väska med rena kläder att byta till efter en skön dusch. Frös ordentligt, och försökte få upp lite värme genom att dricka kaffe och få i mig energi.

Den här rundans lärdom blir naturligtvis att stoppa ner en gel eller motsvarande att ha i situationer liknande den ovan. Hade jag tryckt en sådan fem kilometer från mål hade jag sluppit gå i mål likblek och svimfärdig, och kanske sluppit frysa som en hund. Begreppet "köra ner sig i källaren" stämde rätt bra på mig där och då!

Nu i skrivande stund efter en natts sömn och ordentligt med mat känns kroppen nästan oförskämt bra!

Ironman Kalmar 2016

Med spänstiga löpsteg och minuter kvar till jämn heltimme på tävlingsklockan springer jag utmed det smala upploppet mot målportalen. En snabb high-five till speakern och över mållinjen, vänder mig bakåt och tittar på mitt namn på skylten: 11.58.13 står det och jag utbrister i ett glädjetjut!

Den här historien tar sin början betydligt tidigare. Jag visste redan i upptakten till tävlingen att jag högst sannolikt skulle simma bättre, att jag var starkare på cykeln och att jag inte löptränat så mycket som jag borde, vilket är snällt sagt, eftersom jag i stort sett inte löptränat alls. Gjorde upp en raceplan med simning på 1:20, cykel på 6:00 och löpning på strax över 4 timmar för en sluttid på runt 12 timmar.

Väl nere i Kalmar på torsdagen blev det idel kära återseenden med klubbkamrater och andra och pre-racemöte i vanlig ordning. Fredagen ägnades åt pill med cykeln, lite lätt rull på förmiddagen där jag hela tiden fick övertala mig själv att hålla igen eftersom jag verkligen ville stå på. Sedan blev det sedvanlig incheckning av cykel och häng på stan med lunch och glass innan det var dags att ta en tidig kväll inför tävlingen. Under hela dagen kände jag ett slags lugn som jag inte känt inför någon annan tävling, allt kändes helt enkelt bara bra. Om något var jag revanschsugen efter förra årets katastrofala insats där jag bland annat simmade vilse, cyklade katastrofalt dåligt och avslutade med att få saltbrist på löpningen.

Så kom lördagen. Race day. Min enda triathlontävling för året eftersom jag inte kom till start på Mallorca. Jag hade trots allt känt mig lite orolig för simningen, men lite nervös ska man nog ändå vara inför årets A-tävling. Hittade två klubbkamrater att fördriva tiden med när vi stod där i ledet för personer som tänkt simma på 1:20. Så blev det nationalsång, sedan "just idag är jag stark" och startsignal och hela ormen av våtdräktklädda triathleter började röra sig mot starten. 

Ner i det blott 16-gradiga vattnet och i början kändes det lite kallt i ansiktet, men man vande sig snabbt. Hittade otroligt nog snabbt fötter och såg till att hålla mig i flödet av simmare. Det var i stort sett kav lugnt och perfekta förhållanden för simning frånsett en dimma som lagt sig över hamnen och som gjorde det svårt att se bojarna, det blev bara att följa alla andra och hoppas att föramförvarande simmare simmade rätt. Simbanan i Kalmar är dragen så att man simmar ut en bit, svänger vänster och simmar tvärs över hamnen för att vända och simma tillbaka nästan till starten innan man simmar höger in innanför vågbrytaren och sedan följer kajen. Ett tips är att sikta på cisternerna i hamnområdet efter att man har vänt. Det hade säkert gått bra en klar morgon med god sikt, men här fanns bara dimma och man såg knappt nästa boj. Bara att fortsätta följa med vilket höll i stort sett hela vägen runt frånsett en liten felvända ut på egen hand som ledde till att jag hamnade bland lite långsammare simmare än jag velat ha. Men runt kom jag och när jag klev ur vattnet såg jag att jag hade simmat på 1.25! Blev sjukt taggad och gasade på i växlingen för att komma ut och cykla.

På med den med nutrition och annat fullastade cykeltröjan och ut mot Ölandsbron, försökte hålla igen lite i början medan kroppen blev varm. Sa hela tiden åt mig själv att jag har en raceplan och att hålla mig till den. En cykeltid på 6 timmar innebär ett snitt på 30 km/h, och jag såg till att ligga strax över men inte låta det hela dra iväg eftersom jag visste hur dålig löpform jag var i och att det alltså gällde att tänka först och köra sedan.
Samma sak gällde i uppförsbackarna - ta det lugnt, inte bomba, spara benen, ta det lugnt och så vidare. Efter tolv härliga mil i det natursköna öländska lanskapet var jag tillbaka i rondellen vid växlingsområdet och körde ut mot den mer tekniska delen av banan som går på fastlandet. Mitt snitt låg på 30.7 km/h vilket jag tyckte var bra eftersom jag visste att det skulle vara svårt att hålla uppe farten lika mycket i de knixiga kurvorna och många små knäpparna. Det hindrade mig naturlgitvis inte från att bomba lite på de fina vägarna ut förbi Lindsdal för att höja snittfarten.
Milen avverkades snabbt och kändes lätta, så jag tryckte även på vägen tillbaka på när jag kommit ut på den breda vägen mot Kalmar allt medan klockan tickade närmare 6 timmar blankt, men klarade till slut att köra in i växlingen med några minuter tillgodo.

Ut på löpningen på någorlunda fräscha ben. Jag skulle enligt plan hålla 6:00-fart med tanke på min obefintliga löpform. Lyckades hålla 5:30 första kilometrarna, men sedan började låren värka och magen tycka att ett besök på bajamajan vore bra. Det tyckte inte hjärnan så jag köttade på trots återkommande försök från tarmsystemet att ta kontrollen. Den här gången var jag fast bestämd att inte få saltbrist så jag såg till att få i mig saltgurka och gel med natrium med jämna mellanrum men höll mig utöver det till vatten för att inte magen skulle protestera mer än den ändå gjorde. Farten sjönk ändå något i takt med att benen kändes allt stummare.
Efter första varvet sprang jag i stan på väg att ge mig ut på varv två när jag plötsligt hörde dånet av två RM12 när en rote Gripen passerade över Kalmar. "Ljudet av frihet" sägs det, och jag skänkte en tanke åt alla de som lägger många timmar med dålig lön och obekväma arbetstider för att vi ska kunna tycka, tänka och skriva vad vi vill. Gripenroten återkom en gång till efter ett par minuter, och jag gav mig ut genom stadsmuren och norrut mot villaområdena i norra delen av stan. Den här gången såg jag till och med till att hälsa på de vänner som jag missade första varvet där jag sprang omkring i min egen lilla värld. Hjärnan jobbar inte så snabbt när man kommit till löpmomentet av en Ironman... "Vilka var det där, och varför försöker de high-fivea mig och skriker mitt namn, det står ju på nummerlappen men jaha just det det var ju de där personerna och där hade jag sprungit förbi dem redan!" Rätt var det var hade man klarat av halvmaran.

Ett varv kvar och fortfarande god support av diverse kända ansikten runt banan (och alla andra förstås). Helt plötsligt var det bara ensiffrigt kvar! Magen sa "Bajamaja!!" men jag tittade på klockan och sa åt den att det kommer inte på fråga, jag har fortfarande chans på att gå in under 12 timmar om jag ökar så det gjorde jag. I med en sista gel och vatten och upp med farten sista fyra kilometrarna. In på stadion, sista bandet runt handleden, två kilometer kvar, upp med farten, kom igen nu benen, smärta är bara en högre form av njutning! In i stan och springa runt gatorna, ut igen, får höra "snyggt löpsteg!" tack för det, igenom muren, sekunderna tickar mot 12:00, två svängar kvar, upp med farten och ta längre steg oftare, in på det smala upploppet där man har publiken så nära att de till och med känner hur man luktar efter en Ironman, och mot mål!

Efter målgång var det så klart sådär skön stämning det bara kan vara efter en Ironman. Med dusch avklarad satt vi ett gäng ur klubben och pratade om våra insatser och allt möjligt annat medan vi åt av vad som bjöds, för att sedan så småningom checka ut cykeln och växlingspåsarna och bege sig mot Lindsdal och sängen.

Min raceplan höll i stort sett perfekt. Gick några minuter över på simningen men höll ihop cyklingen bra utan att låta det dra iväg, och genomförde en förvånansvärt bra löpning efter förutsättningarna. Nutritionen fungerade relativt bra, men jag kommer nog att gå mer och mer mot gel och "chomps" för att inte fylla magen så mycket och minska eventuellt behov av toabesök under löpningen.

Anmälde mig till nästa års tävling så snart den öppnade under måndagen. Målsättningen är 11 timmar. Det ska gå!

Nästa års plan är att simma på 1:10, cykla på så nära 5 timmar som möjligt och springa på under 4 timmar samt skala av lite tid från växlingarna. Genom att ta tag i simningen teknikmässigt, få upp styrkan på cykeln även i motlut och framför allt inte försumma löpningen tror jag att det är fullt genomförbart att återigen skala av en timme från mitt personbästa. Jag har kört ett strukturerat upplägg på cyklingen med mycket trainerintervaller under vinterhalvåret och mestadels långpass under utesäsongen vilket gett goda resultat så genom att tvinga mig själv att köra resten av träningen mer strukturerat hoppas jag på detsamma även i simning och löpning.

Men först väntar lite vila, tänkte plocka fram golfklubborna för första gången på säkert tio år innan det är dags att börja ladda för september månads tävlingar i form av Velothon och Lidingöloppet.

Klicka på bilderna ovan för större version

En liten historia..

Det här skriver jag inte i avsikt att peka ut någon speciell person och jag förväntar mig inte heller några ursäkter.

Upptakt

Låt oss förflytta oss tillbaka till det glada 80-talet. Jag var fyra år gammal när jag lärde mig själv att läsa, och har dessutom alltid varit en nyfiken person med en vilja att lära mig nya saker. Med andra ord absorberade jag redan i mycket ung ålder så mycket information som gick, och lärde mig använda datorer mycket tidigt. 1987 började jag lågstadiet och förflyttades till en värld där förväntningarna plötsligt var betydligt lägre ställda än min kompetens. På den här tiden förväntades man vid sju års ålder varken kunna läsa eller räkna eller vara speciellt allmänbildad utan det sågs som skolans uppgift att lära ut detta från första klass och det var också så läroplanerna var uppbyggda. Således kom jag till en miljö där man inte utsattes för särskilt mycket stimulans, och det blev för mig en stor källa till frustration och motivationsbrist när jag redan kunde mycket av det skolan skulle lära ut och snabbt blev uttråkad.

Som uttråkad och frustrerad blev frestelsen naturligtvis stor att göra annat än att sitta blick stilla och lyssna uppmärksamt på lektionerna. Det lockade mycket mer att göra annat vilket drev personalen till vansinne och till att de gjorde allt de kunde för att foga mig till deras vilja. Jag skulle till varje pris anpassas till planen och pressas in i samma form som alla andra i stället för att få möjlighet att utveckla min begåvning. Än idag talas det mycket om "elever som behöver särskilt stöd" och väldigt lite om elever som överträffar planerna, annat än att "de exempelvis kan hjälpa sina kamrater". Försök få en åttaåring som redan kan det som lärs ut och vill lära sig nya saker att agera hjälplärare åt sina kamrater..?

När världen rasar samman

Sommaren 1989 fick jag mitt första TV-spel, ett Nintendo. Jag blev snabbt i stort sett beroende av det och ganska insnöad på det, jag pratade ofta och mycket om spel vilket omgivningen naturligtvis tröttnade på. Vid den här tiden fanns dessutom inte speciellt mycket utrymme för att avvika från normen och gjorde man det blev man snabbt illa behandlad. Idag är det nog helt annorlunda och idag visar folk till och med upp i TV att de kan och får vara geeks utan att dömas till en livstid av lidande för det.

Under mellanstadiet hände något. Jag slutade bli bjuden på fester och fick bland annat inte heller vara med i det gäng som spelade rollspel i stort sett varje rast. Jag försökte få vara med en gång vilket resulterade i att spelledaren såg till att sätta mig i en situation som gjorde att jag förstod att jag inte var välkommen. När jag rakt ut frågade varför jag inte var bjuden på fester fick jag svaret "Du är en partycrasher, du bara förstör för oss andra". Det här var bara början på flera år av utfrysning och mobbing och jag hamnade i en spiral som blev allt värre och ju sämre jag mådde desto sämre betedde jag mig.

Högstadieskolan jag hamnade i 1993 var misskött. Personalen och skolledningen hade inte full kontroll över eleverna, utan ett antal elever styrde och ställde lite som de ville och stundtals liknade stämningen mer ett fängelseuppror än en skola. Hot, våld och skadegörelse förekom relativt frekvent och en del riktades mot mig. Mitt skåp var ständigt nedklottrat med att jag skulle dö och andra "trevliga" saker. Allt jag gjorde och sa vändes mot mig. Vilken musik jag lyssnade på, hur jag klädde mig, hur jag betedde mig, allt blev till vapen vända mot mig. Ingen gick att lita på fullt ut och man kunde när som helst bli sviken. Jag fick höra att jag var värdelös, ful och att jag inte kunde något, oftast fick jag inte vara med alls i sociala sammanhang och var jag det kunde jag bli sviken när som helst. De få vänner jag hade blev det svårt att lita på i en sådan värld.

En del av lärarna stod inte på min sida. Mina betyg i svenska och engelska blev lidande eftersom läraren inte tyckte om mig och kände att hon behövde trycka till mig. Jag fick dessutom placeras om (vi hade fast placering i klassrummet) när hon såg att jag hamnat bredvid personer jag inte vantrivdes vid. Vi hade då suttit på det sättet bara några dagar. En annan gång hade vi åhörardag med allas föräldrar på plats, och svenskläraren såg då till att ge mig en rejäl avsnäsning inför hela den samlade publiken för något jag sagt. Jag minns även en idrottslektion där jag blev skickad av planen av de andra jag tilldelats i mitt lag, när läraren såg mig vid sidan av planen högg han tag i min nacke och förhörde mig om varför jag inte deltog på lektionen som alla andra.

När jag skulle åka ut på en språkresa sommaren 1996 slutade det med att jag dödshotades av en av de personer jag gått i skolan med, som inte ville att jag skulle åka på samma resa. Det här var också den sista allvarliga incidenten.

Mina föräldrar gjorde vad de kunde och gav mig det stöd de kunde utifrån den information de hade, men det fanns saker jag inte berättade. Jag upplevde att de drev på skolan att agera men att det sedan inte hände speciellt mycket.

Efterdyningar

Någon gång mot slutet nian minskade mobbingen något, men trots det ville ingen sitta i närheten av mig på avslutningsmiddagen. Det upphörde alltså inte helt förrän jag började gymnasiet och där hade jag inte några problem. Sannolikt hade folk mognat tillräckligt vid det laget för att inse att man inte beter sig på det sättet. Men skadan var redan skedd. Bara för att man inte direkt blev mobbad och utfryst innebar det inte att man omedelbart kunde fungera normalt i sin omgivning utan jag sågs nog som lite annorlunda och tafatt och det blev också fel ibland, speciellt när jag försökte fungera socialt. Jag hade ju inte haft ett fungerande socialt umgänge på åratal och var mycket oerfaren på området. Det ledde till att jag fattade en del i efterhand märkliga beslut och hamnade i en del situationer som inte alla gånger var så bra som de hade kunnat vara.

Ingen av de inblandade ställdes till svars för sina handlingar. En del av mobbarna fick samtal med skolpsykologen, men det enda man egentligen föreslog som lösning på det hela var att jag skulle byta skola. Med andra ord ville man flytta bort problemet i stället för att göra något åt det. Flera personer ur personalen på högstadieskolan begick uppenbara tjänstefel men utan att något gjordes från skolans sida, och de dödshot jag utsattes för från personer som då hunnit bli straffmyndiga hade förmodligen också kunnat anmälas.

Jag fick under många år gå till skolpsykologen för samtal men det enda man egentligen gjorde var att försöka utreda om det var något fel på mig och vad det i så fall var. Efteråt har jag periodvis gått till olika psykologer med varierande resultat, men under många år ville jag inte kännas vid de här åren alls. Det är först på senare tid det verkligen kommit upp till ytan och jag försökt bearbeta de här åren och komma fram till hur de påverkat mig, och det är inte heller så många jag berättat för.

Idag

Värst av allt är att de här åren rev ner den person jag var och höll på att bli och ersatte den med något helt annat. En person konstruerad för att passa in i den för tillfället rådande normen och inte avvika på något sätt där det viktiga inte blev hur man faktiskt var utan hur man uppfattades vara. Just de märkliga besluten i främst sociala situationer har fortsatt till och från sedan den här tiden. Ibland agerar jag på ett sätt som är till nackdel för mig bara för att vara alla till lags och inte riskera att stöta mig med någon. Det har även hänt att jag övertygat mig själv att "ingen vill ha mig här" och gått hem i förtid från sociala tillställningar. Med andra ord kan jag frysa ut mig själv.

Efterord

Så varför lägger jag upp allt det här? Jag begär som sagt inga ursäkter och inte heller att någon ska tycka synd om mig. Jag satte mig delvis själv i den situation jag hamnade i. När jag skulle börja gymnasiet ville psykologen från högstadieskolan berätta om mina problem för gymnasieskolan, något som min mor stoppade. Det är jag tacksam för eftersom det sannolikt inte hade varit rätt där och då och det var bättre att ge mig chansen att börja med blankt papper. Hur mycket mina klasskamrater egentligen visste eller hade hört om mig vet jag fortfarande inte. Men nu, nästan 20 år senare, väljer jag att alltså gå ut med hela historien själv ur mitt perspektiv.