Från soffan till triathlon

"You are an ironman!"

Det trodde jag aldrig att jag skulle höra uttalat om mig. Men i augusti 2014 blev det verklighet. Jag hade då gått i mål på Ironman Kalmar knappt 13 timmar efter start. Det var slutet av en resa som hade startat några år tidigare och början på en helt ny resa.

Under skolåren var jag inte speciellt bra på idrott. Jag var alltid sist, sämst och i närmast total avsaknad av bollsinne. Detta gjorde sig naturligtvis inte speciellt bra i en värld där lagidrott och att kämpa tillsammans var det viktigaste. Mina dåliga idrottsprestationer hindrade mig naturligtvis inte från att vara med i det lokala fotbollslaget ett tag, för det skulle man ju. Det medlemskapet inkluderade ett läger på Åland 1990 där vi fick äran att få spela mot Dynamo Moskva i sovjetisk tappning. Att vi som svenskt kvarterslag fick storstryk var väl mer eller mindre självskrivet..

Under gymnasietiden tränade jag på gym ibland, tyvärr väldigt mycket mindre än vad jag borde ha gjort. Styrketestet på mönstringen föll väl med handen på hjärtat inte speciellt väl ut men eftersom jag tillhörde den lilla skara som faktiskt ville göra lumpen lyckades jag ändå övertala inskrivningsförrättaren att jag var värd tjänstgöring på dåvarande KA1 på Rindö. Trenden med mer soffliggande än träning fortsatte och i lumpen gick jag ner närmare tio kg när alla andra gick upp i vikt.

På KTH fick jag upp ögonen lite grann för styrketräningen och jag gymmade också någorlunda regelbundet under de åren. Att jag körde så pass regelbunder kan jag nog tacka mina träningskompisar för, i början hjälpte det verkligen motivationen att köra tillsammans.
Konditionen var fortfarande usel, kosten bestod mest av skräp och inställningen till alkohol var lovligt liberal. Att jag sedan jobbade natt ett par år gjorde att kroppen tog stryk av det ständiga skruvandet på dygnsrytmen och dåliga kosthållning och vikten gick upp.

Någon gång 2008 hände något. Jag började cykla på en gammal halvrisig mountainbike och cyklade allt längre sträckor. Jag köpte även ett par löparskor och började springa mer och mer. Från det var steget till att även börja simma ganska naturligt och så hade jag plötsligt börjat med triathlon.

Mitt första riktiga idrottsår var 2012. Det året inleddes med en rejäl viktnedgång på ca 10 kg. Därefter sprang jag längre än jag någonsin gjort, trots att Stockholm Marathon det året gjorde sig känd som "vintermaran" eftersom det var varmare på julafton än helgen tävlingen hölls. Men jag kämpade mig i mål på 4:40 och kunde nu känna att jag åstadkommit något!

Det året genomföre jag även mitt första triathlon. Jag körde olympisk distans i Stockholm Triathlon och lyckades bröstsimma mig igenom de 1500 meterna i en tämligen usel surfvåtdräkt och läckande simglasögon, cykla fyra mil på en cyclocross som jag utrustat med racerdäck och sedan hålla reda på om man sprungit det antal varv man skulle springa. Det gav mersmak och 2013 upprepade jag bland annat samma tävling. I ett svagt ögonblick anmälde jag mig till Ironman Kalmar påföljande år, samt till Vätternrundan och lite annat smått och gott. Gott om tid att träna upp sig med andra ord!

2014 inleddes med bra träning, men sedan kom problemen. Något slog om i hjärnan och jag bestämde mig för att lägga mig på ordentliga energiunderskott i syfte att gå ner i vikt för jag tyckte jag hade för hög kroppsfettprocent. Det var inte en speciellt bra idé då den typen av deff fungerar bra när man enbart styrketränar men inte i kombination med hård uthållighetsträning. Jag gick visserligen ner, men all motståndskraft försvann och jag blev sjuk stup i kvarten.

Fick ställa in maran men lyckades bli frisk till Vätternrundan. Sedan gick det upp och ner fram till Kalmar där alltså orden i början av inlägget uttalades. Jag hade oroat mig för simmomentet under flera månader fram till tävlingen trots att jag visste att jag kunde crawla de 3,8 km man ska simma i en Ironman. Tanken var att "bara jag kommer upp på cykeln och klarar reptiden för simningen så är det ingen fara". Det skulle visa sig att jag klarade reptiden med råge, till och med snabbare än jag skulle simma påföljande år. Men så var det också avsevärt mindre sjögång att simma vilse i..

Problemet med maten har kommit och gått sedan dess. Jag har fått en ganska skev kroppsuppfattning och jämför mig hela tiden med där perfekta idealet, där man som min typ av idrottare "ska" ha högst 10% kroppsfett och lagom mycket muskler. När jag får de infallen så sätter jag en massa begränsningar för mig själv, alla möjliga livsmedel hamnar på "förbjudna listan" och kosten består mest av sallad, sallad, sallad. Träningsresultaten uteblir, motståndskraften försvinner och jag mår skit. Allt beror på att jag är livrädd för att se fet ut och sätter mål för mig själv som inte är kompatibla med min genetik. Jag vet inte varför man måste jämföra sig sjäv med andra hela tiden.

2015 bjöd på lite av varje med ett personbästa på maran med strax under fyra timmar och en tämligen blek insats i Kalmar. Om några veckor inleds tävlingssäsongen 2016 och jag får helt enkelt hoppas på bättre resultat i år.

Eller så inser man att man får vara hyfsat nöjd ändå. Formen går alltid upp och ner och man kan inte alltid vara på topp. Men det är lätt att bli perfektionist i alla avseenden och sätta upp så höga krav på sig själv att de blir omöjligt att uppfylla dem och blir stenhård mot sig själv när det sedan inte går.

När jag nu är några veckor från årets träningsläger på Mallorca och även årets första tävling försöker jag att inte låta maten bli fokus för all energi. För då kommer det inte att gå speciellt bra. I stället kanske man skulle njuta lite också och inse att en dag kommer hela livet att ha passerat och man kommer att sitta där och undra varför man inte passade på att leva när man hade tillfälle.